2011-12-13 15:26:01
Filed Under: Novell

Please Forgive Me 7

Mirandas perspektiv

Nästan två månader hade gått och jag och Jennette var på stans finaste fik och drack kaffe latte. Hon hade varit så betydelsefull de senaste månaderna, stöttat mig och funnits för mig.  Nathan också, men han och Jennette betedde sig lite underligt i varandras sällskap och när jag föreslog att vi skulle ses alla tre över en kompis middag hade de båda reagerad kraftigt. Ingen av dem ville.

Jennette pillrade på sin pappersmugg.

-          Vad är det tjejen? Sa jag och knuffade henne på axeln.

Hon såg på mig och sedan ner på latte-muggen igen.

-          Äsch, det… det är inget. Sa hon och tog av locket för att sörpla på grädden.

-          Jo det är det visst! Sa jag ”jag ser det på dig”

Jennettes perspektiv

Åh nej! Genomskådad! Vad ska jag göra nu?” Paniktankarna flög genom huvudet.

-          Jennette? Hon puffade på mig. ”säg vad det är! Har du träffat någon!?” sa hon hoppfullt

-          Nej nej… sa jag och suckade.

Nu hoppar jag… tänkte jag och andades in, innan jag började berätta:

-          När du låg på sjukhuset träffades jag och Nathan väldigt mycket. Båda kände sig ensamma och från början hängde vi bara med varandra, pratade och fikade.

Miranda nickade intensivt med ögon stora som jordglober.

”Men tillslut insåg vi att vi hade känslor för varandra… och tillslut hände det bara! Vi kysstes.”

Miranda sa inte ett ord. Bara grep tag i jackan på stolen och slängde handväskan över axeln. Sedan sprang hon därifrån.

Jag svor för mig själv, betalade för latten och gick sedan hem.

Mirandas perspektiv

Jag sprang på Los Angeles regniga gator, med handväskan som regnskydd överhuvudet passerade jag butik efter butik, café efter café.

Tankarna som flög genom huvudet var sjuka. Jennette som kysser Nathan. Jennette och Nathan som höll handen, skrattade, kramades. Det fanns inte.

Jag gick den sista biten uppför Nathans uppfart och låtsades som ingenting. Hälsade vänligt på Nathans mamma och tackade snällt ja till en fika fast än jag nyss fikat.

Men så fort vi blev ensamma i det stora huset la Nathan armarna kring min midja. Jag tog bestämt bort dom och hostade till.

-          Inte en chans. Jag vet allt! Fräste jag och slog bort hans händer som försökte komma tillbaka.

-          Va? Vad pratar du om? Sa han och petade bort en hårslinga från mitt ansikte.

-          Men kan du lägga av!? Både med att ljuga och att pillra på mig hela tiden! Jag hörde på mig själv att jag verkligen var arg.

-          Miranda, honey… sa han.

-          Med Jennette av alla! Hur kunde du!? Orden bara kom av sig själv.

-          Men Miranda jag menade det inte. Jag älskar dig, mycket mer! Han försökte bortförklara sig men jag sket fullständigt i det. Jag bara sprang ut från det vita huset.


Here you go! :) Vad säger ni nu om uppdateringen va? haha ;-) Men nu MÅSTE ni kommentera! Kram ♥

Postat av: Amanda.

Hahah, o, hjälp. Asbra, fast varför är Miranda arg på Jennette? Hon berättade det iallafall.(Som inte Nathan gjorde, fast han e hennes kille.) :) Hehe, nu är jag desperat efter MERA.. :D

2011-12-13 @ 20:55:37
Postat av: Ellen

Super spännande :) <3

2011-12-21 @ 21:58:27
URL: http://selenagoomezz.blogg.se/

    Namn:
    Kom ihåg mig?

    E-postadress: (publiceras ej)

    URL/Bloggadress:

    Kommentar: