Please Forgive Me 8
Jennettes perspektiv
Jag förstod att Miranda var ledsen. Jag hade trots allt varit otrogen med hennes pojkvän samtidigt som hon låg allvarligt insjuknad i matförgiftning. Det var ju inte klokt!
Jag bar på en sten i magen innan jag berättade. Hade skuldkänslor från topp till tå. Nu ville jag bara ställa allt till rätta!
Jag vandrade längs Los Angeles ”Walk Of Fame” i min ensamhet och studerade stjärnorna. Då kom jag och tänka på hur mycket Miranda var värd en stjärna här. Hon var ju trots allt en av Hollywoods rikaste och framgångsrikaste barnskådisar.
Jag stannade till och köpte en mjukglass innan jag vandrade vidare.
Just som jag stod och provade solglasögon inne på någon butik som jag inte ens visste fans, plingade det till i dörrklockan och Nathan steg in.
Chockat sökte jag efter någon stans att gömma mig. Jag tog desperat på mig de fulaste solglasögonen jag kunde hitta och trängde mig in bakom några klädesplagg.
Nathan gick lugnt förbi och verkade inte känna igen mig.
Jag slet av mig solglasögonen och gick lite diskret ut ur butiken. Men just som jag gick ut plingade givetvis dörrklockan till och alla i butiken tittade mot utgången. Då satte jag av i full fart ner längs ”Walk Of Fame”
Nathan som just var på väg att betala ett par shorts, proppade pengarna i kassörens hand, greppade påsen och sprang efter mig.
Jag hörde Nathans frustande och pustande i nacken och han skrek hela tiden:
- Stanna Jennette! Vi måste prata! Det är viktigt!
Jag sprang bara vidare utan att säga ett ord.
- Miranda mår ju inte bra!
Jag tvärstannade, och snodde runt:
- Va?
- Ja, vad kunde du själv tänka dig om din bästis och pojkvän varit otrogna? Han lät irriterad.
- Förlåt… hur kunde vi vara så taskiga! Jag andades mellan orden, trött som jag var efter att ha sprungit någon kvarter.
- Jag känner det samma! Jag fick precis veta att Miranda inte pratar med någon längre, knappt inte ens hennes mamma. Hon är helt tyst och sorgsen, äter nästan ingenting. Nathan lät totalt desperat. Jag kände på mig att han kunde bryta ihop när som helst.
- Va? Sa jag igen och stirrade på honom.
Han nickade häftigt och jag satte av igen.
- Vart ska du nu då?! Skrek han efter mig
- Gissa? Till Miranda så klart! Ropade jag tillbaks.
- Vänta på mig!
Jag sakta ner och väntade in honom, helt otroligt att jag verkligen gjorde det.
När vi såg Mirandas hus sprang vi snabbt fram till dörren och ringde på.
Ingen öppnade.
Vi ringde på igen, ingen kom.
Tillslut fumlade Nathan upp en nyckel ur bakfickan.
Han stoppade den i låset och vred om.
Jag såg förvirrat på honom.
- Mirandas extranyckel, hon glömde den hos mig förut! Sa han när han såg mitt ansiktsuttryck.
- Aha… jag nickade.
Inom några sekunder hade Nathan fått upp den vita, lackade dörren och vi stod på tröskeln.
Vi hörde slammer från övervåningen och det gick inte att undgå att någon hade hört oss.
Vi stod blickstilla och väntade.
Miranda släntrade nerför trappen i en ljuslila siden klänning och vita ballerina skor.
Hon verkade inte lagt märke till att det var vi ännu. Hon såg åtminstone hyfsat glad ut faktiskt. Hon vände blicken mot de två som stod i dörren (i det här fallet vi) och vände tvärt på klacken.
sådär, ni får ursäkta väntetiden! Har skrivit på det ganska länge med jämna mellanrum, men nu är den uppe :-) Tycks? 3 kommentarer och jag lovar er 3 kapitel innan julafton!
Men vaför ska det sluta när det är som mest spännande? :p Mer snart?:D
gud vad du är duktig på att skriva
Skitbra ju!:D
