Julen var speciell för mig… mammas goda julmat, alla julklapparna och sist men inte minst att få vara med nära och kära. Och att i år få fira med Jennette och Nathan var verkligen pricken över i:et.

-         Miranda! Ropade mamma inifrån köket. ”kom och hjälp mig med skinkan, dom kommer ju snart”

Jag störtade in i köket och började plocka med allt möjligt. Jo, det var sant. Dom kommer snart. Jag tittade på klockan i köket, bara en halvtimme kvar.

Jag fipplade upp min iPhone ur fickan och slängde iväg ett snabbt sms till Jennette

”Ses snart, God Jul”

Sedan stressade jag in på mitt rum och bytte om till en svart kjol och röd topp. Jag lockade mitt bruna hår och sminkade mig i julens färger.

När jag kom ut i köket igen luktade det godare än någonsin.

-         En minut! Hojtade mamma.

-         Jag är klar! svarade jag och satte mig i fåtöljen bredvid mamma.

Paketen låg under den ännu oklädda granen, i kaminen brann en brasa och på bordet stod det julmat för fyra personer. Ur högtalarna strömmade det julmusik, just nu Mariah Carey´s ”All I Want For Christmas is you”

Jag sjöng med och mamma log:

-         Du är så duktig Miranda, glöm aldrig det!

-         Tack mamma! Sa jag och kramade om henne.

Plötsligt ringde det på dörren. Jag öppnade med ett leende och möttes av Jennette och Nathan i dörröppningen

-         God Jul! Tjöt dom.

-         God Jul! Sa jag och kramade om dom.

Jennette hade en röd klänning med strasstenar på och Nathan hade en julröd skjorta.

-         Välkomna! Sa mamma med ett leende ”vad fina ni är”

-         Tack, tack! Sa Jennette och gav mamma en kram.

Nathan charmade mamma med en flaska glögg och en puss på handen.

Mamma log tacksamt och skrattade.

Vi slog oss ner i soffan och började glufsa i oss julmat.

Jennette och Nathan öste beröm över mamma för all god mat, och visst höll jag med. Hon var verkligen bäst på att göra julmat, min mamma.

-         God Jul då! Skrockade Nathan och höjde sitt glas med julmust.

-         God Jul! Svarade vi och klirrade glasen mot varandras.

När de sista skapats av från faten satte mamma igång med disken medan jag, Jennette och Nathan började pynta granen.

Vi hängde upp kulor, smällkarameller, tomtar, glitter, girlanger, ja det mesta fanns i vår gran faktiskt.

Tillslut avslutade Nathan med en tindrande, guldfärgad stjärna i toppen.

-         Vad fin den vart! Sa Jennette glatt.

-         Ja, låt oss ta en bild framför den till twitter! Skrattade jag.

Jag gav min iPhone till mamma som sköt av en bild på mig i Nathans knä framför granen och Jennette nedanför.

-         Så, vem kysser vem under misteln? Sa mamma förtjust och vi började skratta.

Vi julpussade varandra allihopa under misteln. Men när Jennette och mamma var upptagna med att diskutera hur fint det skulle bli med guldigt glitter i en gran, smög jag och Nathan bort och ställde oss under misteln.

-         Blunda! Sa jag sött och Nathan slöt ögonen och plutade med läpparna.

Jag pressade mina mot hans och när vi gick tillbaka till vardagsrummet var vi alldeles bubbliga av julkärlek och fnitter.

”Jingle Bell Rock” började spelas och Nathan drog drastiskt upp min mamma på dansgolvet. Dom svassade omkring ett bra tag innan mamma utmattat sjönk ner i fårskinnsfåtöljen.

Nathan skrattade och började valsa omkring med Jennette ett tag, som ett tack för dansen kysste han henne på kinden, hon fnittrade förtjust men daskade sedan till honom.

-         Fy! Skrattade hon. ”nej jag skojar… kom hit” sa hon sedan och pussade honom på munnen. ”men kom ihåg, det var en kompispuss!” sa hon efter ett tag och höll upp ett varnande finger.

Konstigt nog vart jag inte ett dug svartsjuk, för det var inte på allvar. Och julen handlar trots allt om att ha det mysigt och njuta av kärleken.

Jag satte mig i mammas knä.

-         Du, är inte du lite för stor för det här? Skrattade hon.

-         Nej, det blir man aldrig! Sa jag och kramade henne hårt.

-         Julklapps utdelning! Skrek Nathan över förtjust.

Vi började plocka och rota bland de fint inslagna paketen och delade ut dom till höger och vänster.

Plötsligt försvann Nathan och kom tillbaka i en stor tomedräkt.

-         Ho, ho, ho! Skrockade han och välte ut en säck med klappar som han hade över axeln, på golvet.

-         Mer!? Frågade Jennette chockat.

-         Haha, tydligen! Sa jag och kramade om henne och vi började sjunga på ”Shake Up Christmas” tillsammans.

Den kvällen när jag skulle sova låg Nathan och Jennette på varsin extrasäng bredvid mig.

När Jennette somnat kröp Nathan ner under mitt täcke.

-         God Jul! Viskade han

-         God Jul! Svarade jag och pussade honom.

Mirandas perspektiv

Jennettes mamma ringde och hon var tvungen att gå. Vi sa hejdå och kramades länge. Därefter betalade Nathan och jag för glassen innan vi bestämde oss för att ta en strandpromenad och prata. Det var lite folk på stranden trots att det var solnedgång.

Vi gick längs vattenbrynet och speglades i det blåa havet.

Jag gick tätt intill Nathan och kunde känna hans kroppsvärme. Jag vet inte varför, men plötsligt tog jag hans hand.  Han tog chockat tag i min och log.

Jaha, jag och Nathan, ex-flickvän & ex-pojkvän gick här hand i hand. Det fanns ju inte! Men ändå ville jag inte släppa hans varma, mjuka hand.

Jag satte mig i sanden och Nathan sjönk ner bredvid mig. Jag drog av mig mina skor och stack fötterna i sanden. Den varma, korniga sanden sipprade in mellan tårna och det brusade från havet. Jag ville inget hellre än att sitta här med Nathan just denna stund. För några timmar sedan hatade jag honom, och nu, märkligt nog, älskade jag honom. Det fanns någonting där, jag visste det. Plötsligt reste sig Nathan och såg allvarligt på mig. Han släppte bestämt min hand.

-          Hur vill du ha det egentligen? Sa han och suckade. ”Ena sekunden vill du bara vara vänner och andra sitter vi i sanden tillsammans och håller handen!?”

-          Ja, jag vet! Förlåt… jag tog på mig  mina ballerina skor och började sprina längs strandkanten.

-          Nej, Miranda vänta! Nathan slet i min arm. ”Jag vill ha det så här” fortsatte han varmt.

-          Säkert? Sa jag och lyste upp.

-          Jag vet att jag har betett mig illa… men jag ångrar det.

Jag log svagt åt Nathan. Han är så fin, tänk om jag bara fick…

Jag blev avbruten ur mina tankar av att Nathan kysste mig, sådär som bara han kan.

”Fick kyssa honom…” fortsatte jag och log så stort jag kunde.

-          Du är så vacker! Sa Nathan och drog handen genom mitt hår.

-          Du med… sa jag och kysste honom igen.

Jennettes perspektiv

Miranda betraktade mig och Nathan där vi satt på toalett golvet. Nathan lät lite nervös när han klämde fram orden

-          Så… du förlåter oss? Frågade han.

Vi satt spända och tittade på Miranda, som drog en djup suck.

-          Ja, ja det gör jag. Sa hon och log med hela ansiktet.

Vi kastade oss på henne och vi kramades länge.

Nathans perspektiv

Vi hoppade in i min bil och åkte mot LA city.

Jag tittade på tjejerna som satt i baksätet med solbrillorna på och håret fladdrandes i vinden. Dom tjöt och jag skrattade.

Miranda och Jennette älskar verkligen att åka utan tak.

Just som vi hade som roligast med hög musik kom jag och tänka på en sak…

Hur blir det mellan mig och Miranda nu då? Vi har ju knappt gjort slut än? Eller…? Det enda jag vill ha just nu är Miranda, man kan ju alltid hoppas och… Jag rycktes ur mina tankar av att Jennette skrek:

-          Stanna här!

Vi stannade utanför en modern klädbutik av dyraste slag och tjejerna hoppade glatt ur bilen och sprang in i butiken.

Jag steg ur, låste min bil och gick in jag med.

De båda sprang runt mellan hyllor, lådor, bänkar, galgar som galningar.

Vi gick utmattade ut från butiken efter en timme, både Jennette & Miranda höll i stora kassar med kläder och skor. Allt fick knappt plats i bilen.

Efteråt stannade vi till på ett mysigt fik och vi bestämde oss för att prata.

-          Är allt lugnt nu Miranda? Frågade Jennette och tog hennes hand.

-          Ja… jag litar på er. Sa hon försiktigt.

Jag och Jennette log mot varandra och sedan mot Miranda.

-          Ni är mina bästa vänner och det skulle bli så fel om vi bara skulle bråka. Sa Miranda och slickade på sin glass.

-          Mm, precis! Höll Jennette med.

Jag sa ingenting, ”bästa vänner”… men jag och Miranda var ju tillsammans? Jag kände mig otroligt förvirrad.

-          Men Miranda… sa jag. ”hur blir det mellan oss nu då?” Fortsatte jag nervöst.

-          Äh, glöm det. Vi är vänner! Sa Miranda glatt.

Efter de orden gick mitt hjärta i tusen bitar…

Mirandas perspektiv

Jag gick sakta nerför trappen, lite småglad över det jag just fått veta.

Eftersom någon satt nyckeln i låset borde det vara mamma eller pappa. Jag kunde inte vänta med att berätta för dom. Jag log hela vägen nerför den långa trappen i det stora huset.

Jag tittade mot dörren och såg Jennette och Nathan, mitt hjärta stannade till och jag vände kvickt upp igen.

Jag låste in mig på toaletten och lyssnade på hur Jennette och Nathan drog av sig skorna och kom efter uppför trappen.

Jag höll andan. Visste dom vart jag var?

De glada tankarna var som bortblåsta.

-          Miranda! Skrek Jennette desperat. ”Miranda!”

Jag pillrade på en fin prydnadsängel som stod i fönstret när jag plötsligt tappade den. ”KRASCH”

”Åh nej! Det är kört, nu vet dom vart jag är!” Tänkte jag.

-          Miranda! Jennette bankade på dörren ”Är du där inne?”

-          Miranda, snälla öppna. Bad Nathans krassliga målbrottsröst.

-          Nej. Sa jag tvärt.

-          Men snälla! Vi måste prata! Försökte Jennette lent.

-          Vi kan väl gå någonstans? Ta en fika och prata? Föreslog Nathan.

Jag kände att jag inte hade något annat val än att låsa upp dörren och släppa in dom. Annars skulle dom väl stå där hela dagen.

Jag vred om nyckeln och hörde Jennette och Nathans hoppfulla röster utanför. Jag puttade upp dörren och släppte in dom.

-          Miranda! Sa Nathan och försökte ge mig en kram, men jag drog mig undan.

Jennette och Nathan påbörjade en lång berättelse om det som hänt, och att det inte var meningen. Dom försäkrade säkert tio gånger att det inte hade några som helst känslor för varandra och att allt skulle bli bra, bara jag förlät dem. De avbröt varandra i det mest konstiga meningar.

Jennette var iklädd en vit och svart mönstrad klänning och Nathan hade slapp shorts och en för stor t-shirt.

Jennette lade märke till att jag synade henne uppifrån och ned.

-          Gillar du min klänning? Frågade hon och jag nickade försiktigt. ”du kan få den” sa hon sen.

-          Nej! Aldrig. Sa jag och skakade på huvudet. ”Det är din finklänning, jag behöver inga ursäkts presenter.”

-          Men, jo… försökte Jennette. Men jag bara skakade på huvudet.

Jennette reste sig från det kala toalett golvet och gick emot mig och sträckte ut armarna. Jag omfamnade henne och vi kramades länge. Strax därefter kom Nathan och delade kramen med oss. Tillslut släppte vi.

-          Så… du förlåter oss? Frågade Nathan försiktigt.

Jennettes perspektiv

Jag förstod att Miranda var ledsen. Jag hade trots allt varit otrogen med hennes pojkvän samtidigt som hon låg allvarligt insjuknad i matförgiftning. Det var ju inte klokt!

Jag bar på en sten i magen innan jag berättade. Hade skuldkänslor från topp till tå. Nu ville jag bara ställa allt till rätta!

Jag vandrade längs Los Angeles ”Walk Of Fame” i min ensamhet och studerade stjärnorna. Då kom jag och tänka på hur mycket Miranda var värd en stjärna här. Hon var ju trots allt en av Hollywoods rikaste och framgångsrikaste barnskådisar.

Jag stannade till och köpte en mjukglass innan jag vandrade vidare.

Just som jag stod och provade solglasögon inne på någon butik som jag inte ens visste fans, plingade det till i dörrklockan och Nathan steg in.

Chockat sökte jag efter någon stans att gömma mig. Jag tog desperat på mig de fulaste solglasögonen jag kunde hitta och trängde mig in bakom några klädesplagg.

Nathan gick lugnt förbi och verkade inte känna igen mig.

Jag slet av mig solglasögonen och gick lite diskret ut ur butiken. Men just som jag gick ut plingade givetvis dörrklockan till och alla i butiken tittade mot utgången. Då satte jag av i full fart ner längs ”Walk Of Fame”

Nathan som just var på väg att betala ett par shorts, proppade pengarna i kassörens hand, greppade påsen och sprang efter mig.

Jag hörde Nathans frustande och pustande i nacken och han skrek hela tiden:

-          Stanna Jennette! Vi måste prata! Det är viktigt!

Jag sprang bara vidare utan att säga ett ord.

-          Miranda mår ju inte bra!

Jag tvärstannade, och snodde runt:

-          Va?

-          Ja, vad kunde du själv tänka dig om din bästis och pojkvän varit otrogna? Han lät irriterad.

-          Förlåt… hur kunde vi vara så taskiga! Jag andades mellan orden, trött som jag var efter att ha sprungit någon kvarter.

-          Jag känner det samma! Jag fick precis veta att Miranda inte pratar med någon längre, knappt inte ens hennes mamma. Hon är helt tyst och sorgsen, äter nästan ingenting. Nathan lät totalt desperat. Jag kände på mig att han kunde bryta ihop när som helst.

-          Va? Sa jag igen och stirrade på honom.

Han nickade häftigt och jag satte av igen.

-          Vart ska du nu då?! Skrek han efter mig

-          Gissa? Till Miranda så klart! Ropade jag tillbaks.

-          Vänta på mig!

Jag sakta ner och väntade in honom, helt otroligt att jag verkligen gjorde det.

När vi såg Mirandas hus sprang vi snabbt fram till dörren och ringde på.

Ingen öppnade.

Vi ringde på igen, ingen kom.

Tillslut fumlade Nathan upp en nyckel ur bakfickan.

Han stoppade den i låset och vred om.

Jag såg förvirrat på honom.

-          Mirandas extranyckel, hon glömde den hos mig förut! Sa han när han såg mitt ansiktsuttryck.

-          Aha… jag nickade.

Inom några sekunder hade Nathan fått upp den vita, lackade dörren och vi stod på tröskeln.

Vi hörde slammer från övervåningen och det gick inte att undgå att någon hade hört oss.

Vi stod blickstilla och väntade.

Miranda släntrade nerför trappen i en ljuslila siden klänning och vita ballerina skor.

Hon verkade inte lagt märke till att det var vi ännu. Hon såg åtminstone hyfsat glad ut faktiskt. Hon vände blicken mot de två som stod i dörren (i det här fallet vi) och vände tvärt på klacken.

Mirandas perspektiv

Nästan två månader hade gått och jag och Jennette var på stans finaste fik och drack kaffe latte. Hon hade varit så betydelsefull de senaste månaderna, stöttat mig och funnits för mig.  Nathan också, men han och Jennette betedde sig lite underligt i varandras sällskap och när jag föreslog att vi skulle ses alla tre över en kompis middag hade de båda reagerad kraftigt. Ingen av dem ville.

Jennette pillrade på sin pappersmugg.

-          Vad är det tjejen? Sa jag och knuffade henne på axeln.

Hon såg på mig och sedan ner på latte-muggen igen.

-          Äsch, det… det är inget. Sa hon och tog av locket för att sörpla på grädden.

-          Jo det är det visst! Sa jag ”jag ser det på dig”

Jennettes perspektiv

”Åh nej! Genomskådad! Vad ska jag göra nu?” Paniktankarna flög genom huvudet.

-          Jennette? Hon puffade på mig. ”säg vad det är! Har du träffat någon!?” sa hon hoppfullt

-          Nej nej… sa jag och suckade.

Nu hoppar jag… tänkte jag och andades in, innan jag började berätta:

-          När du låg på sjukhuset träffades jag och Nathan väldigt mycket. Båda kände sig ensamma och från början hängde vi bara med varandra, pratade och fikade.

Miranda nickade intensivt med ögon stora som jordglober.

”Men tillslut insåg vi att vi hade känslor för varandra… och tillslut hände det bara! Vi kysstes.”

Miranda sa inte ett ord. Bara grep tag i jackan på stolen och slängde handväskan över axeln. Sedan sprang hon därifrån.

Jag svor för mig själv, betalade för latten och gick sedan hem.

Mirandas perspektiv

Jag sprang på Los Angeles regniga gator, med handväskan som regnskydd överhuvudet passerade jag butik efter butik, café efter café.

Tankarna som flög genom huvudet var sjuka. Jennette som kysser Nathan. Jennette och Nathan som höll handen, skrattade, kramades. Det fanns inte.

Jag gick den sista biten uppför Nathans uppfart och låtsades som ingenting. Hälsade vänligt på Nathans mamma och tackade snällt ja till en fika fast än jag nyss fikat.

Men så fort vi blev ensamma i det stora huset la Nathan armarna kring min midja. Jag tog bestämt bort dom och hostade till.

-          Inte en chans. Jag vet allt! Fräste jag och slog bort hans händer som försökte komma tillbaka.

-          Va? Vad pratar du om? Sa han och petade bort en hårslinga från mitt ansikte.

-          Men kan du lägga av!? Både med att ljuga och att pillra på mig hela tiden! Jag hörde på mig själv att jag verkligen var arg.

-          Miranda, honey… sa han.

-          Med Jennette av alla! Hur kunde du!? Orden bara kom av sig själv.

-          Men Miranda jag menade det inte. Jag älskar dig, mycket mer! Han försökte bortförklara sig men jag sket fullständigt i det. Jag bara sprang ut från det vita huset.

Nathans perspektiv

Jag och Jennette var båda nervösa över att behöva berätta för Miranda om vad som skett. Jennette visste att detta kunde vara slutet på deras vänskap och jag mitt förhållande. Men jag kunde inte rå över det, jag kände så starkt för Jennette.

Under de senaste dagarna hade vi setts regelbundet varje dag och tillbringat varenda minut i varandras sällskap. Innan Miranda vart sjuk såg jag på Jennette som någon jag verkligen tyckte om, men inte på ”det” sättet. Den senaste veckan hade verkligen förändrat allt.

Vi skakade de sista stegen till sjukhuset och klev darrande in i Mirandas rum.

-          Hej! Sa Jennette och kastade sig i armarna på Miranda som log och kramade om henne.

Hennes nervositet var som bortblåst.

-          Hur känns det? Jennette pillrade henne i håret och tog hennes hand.

-          Bättre… just nu vill jag bara hem, så jag kan fortsätta mitt liv med dig min bästa vän, och dig min pojkvän. Sa hon och pekade på mig och Jennette.

Miranda slog ut med armarna och jag fångade upp henne. Jag gosade mig in i hennes hår och kände hennes doft. Sedan kysste jag henne, länge.

Jennette såg chockat på mig och nickade sakta men säkert åt att jag måste berätta.

Jag drog ett djupt andetag och öppnade munnen för att berätta. Men inga ord kom ut. Miranda låg där, nerbruten i allvarlig matförgiftning och här spelade hennes pojkvän och bästis ett spel bakom hennes rygg.

Vad var vi för hemska människor!?

Jag bestämde mig sakta men säkert. När jag och Jennette kommit ut från sjukhuset la hon armarna om min hals och började kyssa mig.

Jag tog bort dem och besvarade inte kyssarna.

-          Sluta! Sa jag och hon tittade bedrövat på mig.

-          Vad? Sa hon försiktigt

-          Jag kan inte göra så här. Vi kan inte göra så här! Förstår du inte! När Miranda får veta kommer hon bli förkrossad!

-          Men, men jag trodde du var mer kär i mig?

-          Ja alltså… jag harklade mig och fortsatte ”men efter att ha sett Miranda och känt hennes doft insåg jag hur mycket hon betyder för mig och att jag älskar henne.”

-          Så du menar att vi bara ska stryka ett streck över det som hänt mellan oss den här veckan?

-          Ja, det tycker jag verkligen!

-          Du är ju inte klok! Du kan inte vara kär i två samtidigt! Vilket spel, du är inte att lita på! Stick, jag vill aldrig se dig mer!

Förkrossad, trasig, med en känsla av att vara smutsig, värdelös och ha varit otrogen mot Miranda, kastade jag mig på sängen och gjorde något som killar nästan aldrig gör offentligt… Grät.

Nathans perspektiv

Jag svängde upp på Jennettes uppfart och tutade.

Hon kom utspringande och hoppade in i framsätet.

Hon hade blommor i handen och satte igång att skriva ett kort till Miranda.

”Hoppas du mår bättre snart, vii finns alltid där för att stötta och älska dig, kram Jennette och Nathan” såg jag hur hon skrev med sin fina handstil på kortet. Jag vart varm inombords när jag såg hur hon skrev mitt namn också.

Vi öppnade entré dörrarna och irrade omkring en stund på det stora sjukhuset innan vi hittade tillbaks till Mirandas avdelning. Vi pratade med en sjuksköterska som välkomnade oss in. Miranda sov för tillfället, men vi satte blommorna i en vas och ställde kortet på bordet intill sängen.

Jennette slog sig ned på en stol intill Mirandas sjuksäng och såg på henne.

-          Miranda, finaste, bästaste Miranda… sa hon och en tår föll ner för hennes kind.

-          Det är ingen fara. Sa jag till Jennette och strök henne över kinden. ”Hon kommer att bli bra, det är bara matförgiftning”

-          Ja, men en allvarlig matförgiftning! Sa Jennette tyst.

Jag tog hennes hand och hon höll den i ett fast grepp. Hon lutade sig mot min axel och grät på den.

-          Du… allt kommer att bli bra, okej? Sa jag och tittade in i hennes ögon. ”Jag är också jätteorolig för Miranda, men jag vet att det kommer ordna sig. Det bästa är att inte tänka allt för mycket på det och inte visa så mycket så att Miranda blir rädd.”

Hon nickade och jag strök henne över håret.

Jennettes perspektiv

Nathan tvinnade mitt hår mellan sina fingrar och pratade hela tiden med mig. Han var trots allt en snäll kille och Miranda ska vara överlycklig som fått honom.

-          Vad säger du… sa han tillslut. ”ska vi åka hem till mig och ta en fika?”

-          Gärna, men du bjöd ju mig igår. Nu vill jag bjuda dig! Svarade jag hoppfullt.

-          Okej, visst! Sa han och vi sa adjö till vår sovande vän och gick ut.

Nathan log finurligt när vi kom ut på parkeringen

-          Springtävling till bilen?

-          Kör till! Sa jag och satte iväg mot hans Ferrari.

Jag kom fram först och lutade mig mot bilen. Han ställde sig framför mig med benen brett isär.

-          Bra jobbat! Inte illa för en tjej i ballerina skor.

-          Tssssss! skrattade jag och log.

Han såg på mig med sitt sneda leende och helt plötsligt kysstes vi…