2011-12-20 20:25:11
Filed Under: Novell

Please Forgive Me 9

Mirandas perspektiv

Jag gick sakta nerför trappen, lite småglad över det jag just fått veta.

Eftersom någon satt nyckeln i låset borde det vara mamma eller pappa. Jag kunde inte vänta med att berätta för dom. Jag log hela vägen nerför den långa trappen i det stora huset.

Jag tittade mot dörren och såg Jennette och Nathan, mitt hjärta stannade till och jag vände kvickt upp igen.

Jag låste in mig på toaletten och lyssnade på hur Jennette och Nathan drog av sig skorna och kom efter uppför trappen.

Jag höll andan. Visste dom vart jag var?

De glada tankarna var som bortblåsta.

-          Miranda! Skrek Jennette desperat. ”Miranda!”

Jag pillrade på en fin prydnadsängel som stod i fönstret när jag plötsligt tappade den. ”KRASCH”

”Åh nej! Det är kört, nu vet dom vart jag är!” Tänkte jag.

-          Miranda! Jennette bankade på dörren ”Är du där inne?”

-          Miranda, snälla öppna. Bad Nathans krassliga målbrottsröst.

-          Nej. Sa jag tvärt.

-          Men snälla! Vi måste prata! Försökte Jennette lent.

-          Vi kan väl gå någonstans? Ta en fika och prata? Föreslog Nathan.

Jag kände att jag inte hade något annat val än att låsa upp dörren och släppa in dom. Annars skulle dom väl stå där hela dagen.

Jag vred om nyckeln och hörde Jennette och Nathans hoppfulla röster utanför. Jag puttade upp dörren och släppte in dom.

-          Miranda! Sa Nathan och försökte ge mig en kram, men jag drog mig undan.

Jennette och Nathan påbörjade en lång berättelse om det som hänt, och att det inte var meningen. Dom försäkrade säkert tio gånger att det inte hade några som helst känslor för varandra och att allt skulle bli bra, bara jag förlät dem. De avbröt varandra i det mest konstiga meningar.

Jennette var iklädd en vit och svart mönstrad klänning och Nathan hade slapp shorts och en för stor t-shirt.

Jennette lade märke till att jag synade henne uppifrån och ned.

-          Gillar du min klänning? Frågade hon och jag nickade försiktigt. ”du kan få den” sa hon sen.

-          Nej! Aldrig. Sa jag och skakade på huvudet. ”Det är din finklänning, jag behöver inga ursäkts presenter.”

-          Men, jo… försökte Jennette. Men jag bara skakade på huvudet.

Jennette reste sig från det kala toalett golvet och gick emot mig och sträckte ut armarna. Jag omfamnade henne och vi kramades länge. Strax därefter kom Nathan och delade kramen med oss. Tillslut släppte vi.

-          Så… du förlåter oss? Frågade Nathan försiktigt.


Ja, tre kommentarer vart det! Tack till tusen för berömmet, blir superdupertruuuper glad ♥
Så nu, här kommer det första kapitlet från de tre som jag lovade er innan julafton. Ni måste hålla igång kommentarerna nu! :-) Tar tacksamt emot tre kommentarer till på detta kapitel om era åsikter. Måste få veta! Tror ni Miranda förlåter dem? ♥

Postat av: Amanda.

Asbra. :)) Tror hon kommer halvförlåta dom typ. :p

2011-12-20 @ 21:45:23
Postat av: Julia.

Skitbra, igen!:)

2011-12-21 @ 16:38:07
Postat av: Ellen

Verkligen hur bra som helst ! :D <3

Längtar till nästa !!!!

2011-12-21 @ 22:07:44
URL: http://selenagoomezz.blogg.se/

    Namn:
    Kom ihåg mig?

    E-postadress: (publiceras ej)

    URL/Bloggadress:

    Kommentar: