Julnovell
Julen var speciell för mig… mammas goda julmat, alla julklapparna och sist men inte minst att få vara med nära och kära. Och att i år få fira med Jennette och Nathan var verkligen pricken över i:et.
- Miranda! Ropade mamma inifrån köket. ”kom och hjälp mig med skinkan, dom kommer ju snart”
Jag störtade in i köket och började plocka med allt möjligt. Jo, det var sant. Dom kommer snart. Jag tittade på klockan i köket, bara en halvtimme kvar.
Jag fipplade upp min iPhone ur fickan och slängde iväg ett snabbt sms till Jennette
”Ses snart, God Jul”
Sedan stressade jag in på mitt rum och bytte om till en svart kjol och röd topp. Jag lockade mitt bruna hår och sminkade mig i julens färger.
När jag kom ut i köket igen luktade det godare än någonsin.
- En minut! Hojtade mamma.
- Jag är klar! svarade jag och satte mig i fåtöljen bredvid mamma.
Paketen låg under den ännu oklädda granen, i kaminen brann en brasa och på bordet stod det julmat för fyra personer. Ur högtalarna strömmade det julmusik, just nu Mariah Carey´s ”All I Want For Christmas is you”
Jag sjöng med och mamma log:
- Du är så duktig Miranda, glöm aldrig det!
- Tack mamma! Sa jag och kramade om henne.
Plötsligt ringde det på dörren. Jag öppnade med ett leende och möttes av Jennette och Nathan i dörröppningen
- God Jul! Tjöt dom.
- God Jul! Sa jag och kramade om dom.
Jennette hade en röd klänning med strasstenar på och Nathan hade en julröd skjorta.
- Välkomna! Sa mamma med ett leende ”vad fina ni är”
- Tack, tack! Sa Jennette och gav mamma en kram.
Nathan charmade mamma med en flaska glögg och en puss på handen.
Mamma log tacksamt och skrattade.
Vi slog oss ner i soffan och började glufsa i oss julmat.
Jennette och Nathan öste beröm över mamma för all god mat, och visst höll jag med. Hon var verkligen bäst på att göra julmat, min mamma.
- God Jul då! Skrockade Nathan och höjde sitt glas med julmust.
- God Jul! Svarade vi och klirrade glasen mot varandras.
När de sista skapats av från faten satte mamma igång med disken medan jag, Jennette och Nathan började pynta granen.
Vi hängde upp kulor, smällkarameller, tomtar, glitter, girlanger, ja det mesta fanns i vår gran faktiskt.
Tillslut avslutade Nathan med en tindrande, guldfärgad stjärna i toppen.
- Vad fin den vart! Sa Jennette glatt.
- Ja, låt oss ta en bild framför den till twitter! Skrattade jag.
Jag gav min iPhone till mamma som sköt av en bild på mig i Nathans knä framför granen och Jennette nedanför.
- Så, vem kysser vem under misteln? Sa mamma förtjust och vi började skratta.
Vi julpussade varandra allihopa under misteln. Men när Jennette och mamma var upptagna med att diskutera hur fint det skulle bli med guldigt glitter i en gran, smög jag och Nathan bort och ställde oss under misteln.
- Blunda! Sa jag sött och Nathan slöt ögonen och plutade med läpparna.
Jag pressade mina mot hans och när vi gick tillbaka till vardagsrummet var vi alldeles bubbliga av julkärlek och fnitter.
”Jingle Bell Rock” började spelas och Nathan drog drastiskt upp min mamma på dansgolvet. Dom svassade omkring ett bra tag innan mamma utmattat sjönk ner i fårskinnsfåtöljen.
Nathan skrattade och började valsa omkring med Jennette ett tag, som ett tack för dansen kysste han henne på kinden, hon fnittrade förtjust men daskade sedan till honom.
- Fy! Skrattade hon. ”nej jag skojar… kom hit” sa hon sedan och pussade honom på munnen. ”men kom ihåg, det var en kompispuss!” sa hon efter ett tag och höll upp ett varnande finger.
Konstigt nog vart jag inte ett dug svartsjuk, för det var inte på allvar. Och julen handlar trots allt om att ha det mysigt och njuta av kärleken.
Jag satte mig i mammas knä.
- Du, är inte du lite för stor för det här? Skrattade hon.
- Nej, det blir man aldrig! Sa jag och kramade henne hårt.
- Julklapps utdelning! Skrek Nathan över förtjust.
Vi började plocka och rota bland de fint inslagna paketen och delade ut dom till höger och vänster.
Plötsligt försvann Nathan och kom tillbaka i en stor tomedräkt.
- Ho, ho, ho! Skrockade han och välte ut en säck med klappar som han hade över axeln, på golvet.
- Mer!? Frågade Jennette chockat.
- Haha, tydligen! Sa jag och kramade om henne och vi började sjunga på ”Shake Up Christmas” tillsammans.
Den kvällen när jag skulle sova låg Nathan och Jennette på varsin extrasäng bredvid mig.
När Jennette somnat kröp Nathan ner under mitt täcke.
- God Jul! Viskade han
- God Jul! Svarade jag och pussade honom.
Varsågoda, min julklapp till er! Hoppas ni gillar den! ♥ God Jul! ♥ vore förresten kul att höra er åsikt, tycks? :-)
Please Forgive Me 11
Mirandas perspektiv
Jennettes mamma ringde och hon var tvungen att gå. Vi sa hejdå och kramades länge. Därefter betalade Nathan och jag för glassen innan vi bestämde oss för att ta en strandpromenad och prata. Det var lite folk på stranden trots att det var solnedgång.
Vi gick längs vattenbrynet och speglades i det blåa havet.
Jag gick tätt intill Nathan och kunde känna hans kroppsvärme. Jag vet inte varför, men plötsligt tog jag hans hand. Han tog chockat tag i min och log.
Jaha, jag och Nathan, ex-flickvän & ex-pojkvän gick här hand i hand. Det fanns ju inte! Men ändå ville jag inte släppa hans varma, mjuka hand.
Jag satte mig i sanden och Nathan sjönk ner bredvid mig. Jag drog av mig mina skor och stack fötterna i sanden. Den varma, korniga sanden sipprade in mellan tårna och det brusade från havet. Jag ville inget hellre än att sitta här med Nathan just denna stund. För några timmar sedan hatade jag honom, och nu, märkligt nog, älskade jag honom. Det fanns någonting där, jag visste det. Plötsligt reste sig Nathan och såg allvarligt på mig. Han släppte bestämt min hand.
- Hur vill du ha det egentligen? Sa han och suckade. ”Ena sekunden vill du bara vara vänner och andra sitter vi i sanden tillsammans och håller handen!?”
- Ja, jag vet! Förlåt… jag tog på mig mina ballerina skor och började sprina längs strandkanten.
- Nej, Miranda vänta! Nathan slet i min arm. ”Jag vill ha det så här” fortsatte han varmt.
- Säkert? Sa jag och lyste upp.
- Jag vet att jag har betett mig illa… men jag ångrar det.
Jag log svagt åt Nathan. Han är så fin, tänk om jag bara fick…
Jag blev avbruten ur mina tankar av att Nathan kysste mig, sådär som bara han kan.
”Fick kyssa honom…” fortsatte jag och log så stort jag kunde.
- Du är så vacker! Sa Nathan och drog handen genom mitt hår.
- Du med… sa jag och kysste honom igen.
Sista kapitlet då, tycker ni? vet att det blev lite kort, men jag ville ha det så här. Vore superkul om du kunde svara på några frågor angående novellen här nedanför! :-)
Please Forgive Me 10
Jennettes perspektiv
Miranda betraktade mig och Nathan där vi satt på toalett golvet. Nathan lät lite nervös när han klämde fram orden
- Så… du förlåter oss? Frågade han.
Vi satt spända och tittade på Miranda, som drog en djup suck.
- Ja, ja det gör jag. Sa hon och log med hela ansiktet.
Vi kastade oss på henne och vi kramades länge.
Nathans perspektiv
Vi hoppade in i min bil och åkte mot LA city.
Jag tittade på tjejerna som satt i baksätet med solbrillorna på och håret fladdrandes i vinden. Dom tjöt och jag skrattade.
Miranda och Jennette älskar verkligen att åka utan tak.
Just som vi hade som roligast med hög musik kom jag och tänka på en sak…
Hur blir det mellan mig och Miranda nu då? Vi har ju knappt gjort slut än? Eller…? Det enda jag vill ha just nu är Miranda, man kan ju alltid hoppas och… Jag rycktes ur mina tankar av att Jennette skrek:
- Stanna här!
Vi stannade utanför en modern klädbutik av dyraste slag och tjejerna hoppade glatt ur bilen och sprang in i butiken.
Jag steg ur, låste min bil och gick in jag med.
De båda sprang runt mellan hyllor, lådor, bänkar, galgar som galningar.
Vi gick utmattade ut från butiken efter en timme, både Jennette & Miranda höll i stora kassar med kläder och skor. Allt fick knappt plats i bilen.
Efteråt stannade vi till på ett mysigt fik och vi bestämde oss för att prata.
- Är allt lugnt nu Miranda? Frågade Jennette och tog hennes hand.
- Ja… jag litar på er. Sa hon försiktigt.
Jag och Jennette log mot varandra och sedan mot Miranda.
- Ni är mina bästa vänner och det skulle bli så fel om vi bara skulle bråka. Sa Miranda och slickade på sin glass.
- Mm, precis! Höll Jennette med.
Jag sa ingenting, ”bästa vänner”… men jag och Miranda var ju tillsammans? Jag kände mig otroligt förvirrad.
- Men Miranda… sa jag. ”hur blir det mellan oss nu då?” Fortsatte jag nervöst.
- Äh, glöm det. Vi är vänner! Sa Miranda glatt.
Efter de orden gick mitt hjärta i tusen bitar…
Vad tycker ni? Och hur tror ni det kommer sluta? Det får ni veta i nästa kapitel, som kommer vara det sista... :( Det kommer ut imorgon, som min julklapp till er ♥
Please Forgive Me 9
Mirandas perspektiv
Jag gick sakta nerför trappen, lite småglad över det jag just fått veta.
Eftersom någon satt nyckeln i låset borde det vara mamma eller pappa. Jag kunde inte vänta med att berätta för dom. Jag log hela vägen nerför den långa trappen i det stora huset.
Jag tittade mot dörren och såg Jennette och Nathan, mitt hjärta stannade till och jag vände kvickt upp igen.
Jag låste in mig på toaletten och lyssnade på hur Jennette och Nathan drog av sig skorna och kom efter uppför trappen.
Jag höll andan. Visste dom vart jag var?
De glada tankarna var som bortblåsta.
- Miranda! Skrek Jennette desperat. ”Miranda!”
Jag pillrade på en fin prydnadsängel som stod i fönstret när jag plötsligt tappade den. ”KRASCH”
”Åh nej! Det är kört, nu vet dom vart jag är!” Tänkte jag.
- Miranda! Jennette bankade på dörren ”Är du där inne?”
- Miranda, snälla öppna. Bad Nathans krassliga målbrottsröst.
- Nej. Sa jag tvärt.
- Men snälla! Vi måste prata! Försökte Jennette lent.
- Vi kan väl gå någonstans? Ta en fika och prata? Föreslog Nathan.
Jag kände att jag inte hade något annat val än att låsa upp dörren och släppa in dom. Annars skulle dom väl stå där hela dagen.
Jag vred om nyckeln och hörde Jennette och Nathans hoppfulla röster utanför. Jag puttade upp dörren och släppte in dom.
- Miranda! Sa Nathan och försökte ge mig en kram, men jag drog mig undan.
Jennette och Nathan påbörjade en lång berättelse om det som hänt, och att det inte var meningen. Dom försäkrade säkert tio gånger att det inte hade några som helst känslor för varandra och att allt skulle bli bra, bara jag förlät dem. De avbröt varandra i det mest konstiga meningar.
Jennette var iklädd en vit och svart mönstrad klänning och Nathan hade slapp shorts och en för stor t-shirt.
Jennette lade märke till att jag synade henne uppifrån och ned.
- Gillar du min klänning? Frågade hon och jag nickade försiktigt. ”du kan få den” sa hon sen.
- Nej! Aldrig. Sa jag och skakade på huvudet. ”Det är din finklänning, jag behöver inga ursäkts presenter.”
- Men, jo… försökte Jennette. Men jag bara skakade på huvudet.
Jennette reste sig från det kala toalett golvet och gick emot mig och sträckte ut armarna. Jag omfamnade henne och vi kramades länge. Strax därefter kom Nathan och delade kramen med oss. Tillslut släppte vi.
- Så… du förlåter oss? Frågade Nathan försiktigt.
Ja, tre kommentarer vart det! Tack till tusen för berömmet, blir superdupertruuuper glad ♥
Please Forgive Me 8
Jennettes perspektiv
Jag förstod att Miranda var ledsen. Jag hade trots allt varit otrogen med hennes pojkvän samtidigt som hon låg allvarligt insjuknad i matförgiftning. Det var ju inte klokt!
Jag bar på en sten i magen innan jag berättade. Hade skuldkänslor från topp till tå. Nu ville jag bara ställa allt till rätta!
Jag vandrade längs Los Angeles ”Walk Of Fame” i min ensamhet och studerade stjärnorna. Då kom jag och tänka på hur mycket Miranda var värd en stjärna här. Hon var ju trots allt en av Hollywoods rikaste och framgångsrikaste barnskådisar.
Jag stannade till och köpte en mjukglass innan jag vandrade vidare.
Just som jag stod och provade solglasögon inne på någon butik som jag inte ens visste fans, plingade det till i dörrklockan och Nathan steg in.
Chockat sökte jag efter någon stans att gömma mig. Jag tog desperat på mig de fulaste solglasögonen jag kunde hitta och trängde mig in bakom några klädesplagg.
Nathan gick lugnt förbi och verkade inte känna igen mig.
Jag slet av mig solglasögonen och gick lite diskret ut ur butiken. Men just som jag gick ut plingade givetvis dörrklockan till och alla i butiken tittade mot utgången. Då satte jag av i full fart ner längs ”Walk Of Fame”
Nathan som just var på väg att betala ett par shorts, proppade pengarna i kassörens hand, greppade påsen och sprang efter mig.
Jag hörde Nathans frustande och pustande i nacken och han skrek hela tiden:
- Stanna Jennette! Vi måste prata! Det är viktigt!
Jag sprang bara vidare utan att säga ett ord.
- Miranda mår ju inte bra!
Jag tvärstannade, och snodde runt:
- Va?
- Ja, vad kunde du själv tänka dig om din bästis och pojkvän varit otrogna? Han lät irriterad.
- Förlåt… hur kunde vi vara så taskiga! Jag andades mellan orden, trött som jag var efter att ha sprungit någon kvarter.
- Jag känner det samma! Jag fick precis veta att Miranda inte pratar med någon längre, knappt inte ens hennes mamma. Hon är helt tyst och sorgsen, äter nästan ingenting. Nathan lät totalt desperat. Jag kände på mig att han kunde bryta ihop när som helst.
- Va? Sa jag igen och stirrade på honom.
Han nickade häftigt och jag satte av igen.
- Vart ska du nu då?! Skrek han efter mig
- Gissa? Till Miranda så klart! Ropade jag tillbaks.
- Vänta på mig!
Jag sakta ner och väntade in honom, helt otroligt att jag verkligen gjorde det.
När vi såg Mirandas hus sprang vi snabbt fram till dörren och ringde på.
Ingen öppnade.
Vi ringde på igen, ingen kom.
Tillslut fumlade Nathan upp en nyckel ur bakfickan.
Han stoppade den i låset och vred om.
Jag såg förvirrat på honom.
- Mirandas extranyckel, hon glömde den hos mig förut! Sa han när han såg mitt ansiktsuttryck.
- Aha… jag nickade.
Inom några sekunder hade Nathan fått upp den vita, lackade dörren och vi stod på tröskeln.
Vi hörde slammer från övervåningen och det gick inte att undgå att någon hade hört oss.
Vi stod blickstilla och väntade.
Miranda släntrade nerför trappen i en ljuslila siden klänning och vita ballerina skor.
Hon verkade inte lagt märke till att det var vi ännu. Hon såg åtminstone hyfsat glad ut faktiskt. Hon vände blicken mot de två som stod i dörren (i det här fallet vi) och vände tvärt på klacken.
sådär, ni får ursäkta väntetiden! Har skrivit på det ganska länge med jämna mellanrum, men nu är den uppe :-) Tycks? 3 kommentarer och jag lovar er 3 kapitel innan julafton!
Please Forgive Me 7
Mirandas perspektiv
Nästan två månader hade gått och jag och Jennette var på stans finaste fik och drack kaffe latte. Hon hade varit så betydelsefull de senaste månaderna, stöttat mig och funnits för mig. Nathan också, men han och Jennette betedde sig lite underligt i varandras sällskap och när jag föreslog att vi skulle ses alla tre över en kompis middag hade de båda reagerad kraftigt. Ingen av dem ville.
Jennette pillrade på sin pappersmugg.
- Vad är det tjejen? Sa jag och knuffade henne på axeln.
Hon såg på mig och sedan ner på latte-muggen igen.
- Äsch, det… det är inget. Sa hon och tog av locket för att sörpla på grädden.
- Jo det är det visst! Sa jag ”jag ser det på dig”
Jennettes perspektiv
”Åh nej! Genomskådad! Vad ska jag göra nu?” Paniktankarna flög genom huvudet.
- Jennette? Hon puffade på mig. ”säg vad det är! Har du träffat någon!?” sa hon hoppfullt
- Nej nej… sa jag och suckade.
Nu hoppar jag… tänkte jag och andades in, innan jag började berätta:
- När du låg på sjukhuset träffades jag och Nathan väldigt mycket. Båda kände sig ensamma och från början hängde vi bara med varandra, pratade och fikade.
Miranda nickade intensivt med ögon stora som jordglober.
”Men tillslut insåg vi att vi hade känslor för varandra… och tillslut hände det bara! Vi kysstes.”
Miranda sa inte ett ord. Bara grep tag i jackan på stolen och slängde handväskan över axeln. Sedan sprang hon därifrån.
Jag svor för mig själv, betalade för latten och gick sedan hem.
Mirandas perspektiv
Jag sprang på Los Angeles regniga gator, med handväskan som regnskydd överhuvudet passerade jag butik efter butik, café efter café.
Tankarna som flög genom huvudet var sjuka. Jennette som kysser Nathan. Jennette och Nathan som höll handen, skrattade, kramades. Det fanns inte.
Jag gick den sista biten uppför Nathans uppfart och låtsades som ingenting. Hälsade vänligt på Nathans mamma och tackade snällt ja till en fika fast än jag nyss fikat.
Men så fort vi blev ensamma i det stora huset la Nathan armarna kring min midja. Jag tog bestämt bort dom och hostade till.
- Inte en chans. Jag vet allt! Fräste jag och slog bort hans händer som försökte komma tillbaka.
- Va? Vad pratar du om? Sa han och petade bort en hårslinga från mitt ansikte.
- Men kan du lägga av!? Både med att ljuga och att pillra på mig hela tiden! Jag hörde på mig själv att jag verkligen var arg.
- Miranda, honey… sa han.
- Med Jennette av alla! Hur kunde du!? Orden bara kom av sig själv.
- Men Miranda jag menade det inte. Jag älskar dig, mycket mer! Han försökte bortförklara sig men jag sket fullständigt i det. Jag bara sprang ut från det vita huset.
Here you go! :) Vad säger ni nu om uppdateringen va? haha ;-) Men nu MÅSTE ni kommentera! Kram ♥
Please Forgive Me 6
Nathans perspektiv
Jag och Jennette var båda nervösa över att behöva berätta för Miranda om vad som skett. Jennette visste att detta kunde vara slutet på deras vänskap och jag mitt förhållande. Men jag kunde inte rå över det, jag kände så starkt för Jennette.
Under de senaste dagarna hade vi setts regelbundet varje dag och tillbringat varenda minut i varandras sällskap. Innan Miranda vart sjuk såg jag på Jennette som någon jag verkligen tyckte om, men inte på ”det” sättet. Den senaste veckan hade verkligen förändrat allt.
Vi skakade de sista stegen till sjukhuset och klev darrande in i Mirandas rum.
- Hej! Sa Jennette och kastade sig i armarna på Miranda som log och kramade om henne.
Hennes nervositet var som bortblåst.
- Hur känns det? Jennette pillrade henne i håret och tog hennes hand.
- Bättre… just nu vill jag bara hem, så jag kan fortsätta mitt liv med dig min bästa vän, och dig min pojkvän. Sa hon och pekade på mig och Jennette.
Miranda slog ut med armarna och jag fångade upp henne. Jag gosade mig in i hennes hår och kände hennes doft. Sedan kysste jag henne, länge.
Jennette såg chockat på mig och nickade sakta men säkert åt att jag måste berätta.
Jag drog ett djupt andetag och öppnade munnen för att berätta. Men inga ord kom ut. Miranda låg där, nerbruten i allvarlig matförgiftning och här spelade hennes pojkvän och bästis ett spel bakom hennes rygg.
Vad var vi för hemska människor!?
Jag bestämde mig sakta men säkert. När jag och Jennette kommit ut från sjukhuset la hon armarna om min hals och började kyssa mig.
Jag tog bort dem och besvarade inte kyssarna.
- Sluta! Sa jag och hon tittade bedrövat på mig.
- Vad? Sa hon försiktigt
- Jag kan inte göra så här. Vi kan inte göra så här! Förstår du inte! När Miranda får veta kommer hon bli förkrossad!
- Men, men jag trodde du var mer kär i mig?
- Ja alltså… jag harklade mig och fortsatte ”men efter att ha sett Miranda och känt hennes doft insåg jag hur mycket hon betyder för mig och att jag älskar henne.”
- Så du menar att vi bara ska stryka ett streck över det som hänt mellan oss den här veckan?
- Ja, det tycker jag verkligen!
- Du är ju inte klok! Du kan inte vara kär i två samtidigt! Vilket spel, du är inte att lita på! Stick, jag vill aldrig se dig mer!
Förkrossad, trasig, med en känsla av att vara smutsig, värdelös och ha varit otrogen mot Miranda, kastade jag mig på sängen och gjorde något som killar nästan aldrig gör offentligt… Grät.
Lite kortare kapitel, men nytt kommer snart! Vad tycker ni om det här nu? Kommentarer ger mer chans till kapitel snabbare, tack för kommentarerna förut förresten! Kram ♥
Please Forgive Me 5
Nathans perspektiv
Jag svängde upp på Jennettes uppfart och tutade.
Hon kom utspringande och hoppade in i framsätet.
Hon hade blommor i handen och satte igång att skriva ett kort till Miranda.
”Hoppas du mår bättre snart, vii finns alltid där för att stötta och älska dig, kram Jennette och Nathan” såg jag hur hon skrev med sin fina handstil på kortet. Jag vart varm inombords när jag såg hur hon skrev mitt namn också.
Vi öppnade entré dörrarna och irrade omkring en stund på det stora sjukhuset innan vi hittade tillbaks till Mirandas avdelning. Vi pratade med en sjuksköterska som välkomnade oss in. Miranda sov för tillfället, men vi satte blommorna i en vas och ställde kortet på bordet intill sängen.
Jennette slog sig ned på en stol intill Mirandas sjuksäng och såg på henne.
- Miranda, finaste, bästaste Miranda… sa hon och en tår föll ner för hennes kind.
- Det är ingen fara. Sa jag till Jennette och strök henne över kinden. ”Hon kommer att bli bra, det är bara matförgiftning”
- Ja, men en allvarlig matförgiftning! Sa Jennette tyst.
Jag tog hennes hand och hon höll den i ett fast grepp. Hon lutade sig mot min axel och grät på den.
- Du… allt kommer att bli bra, okej? Sa jag och tittade in i hennes ögon. ”Jag är också jätteorolig för Miranda, men jag vet att det kommer ordna sig. Det bästa är att inte tänka allt för mycket på det och inte visa så mycket så att Miranda blir rädd.”
Hon nickade och jag strök henne över håret.
Jennettes perspektiv
Nathan tvinnade mitt hår mellan sina fingrar och pratade hela tiden med mig. Han var trots allt en snäll kille och Miranda ska vara överlycklig som fått honom.
- Vad säger du… sa han tillslut. ”ska vi åka hem till mig och ta en fika?”
- Gärna, men du bjöd ju mig igår. Nu vill jag bjuda dig! Svarade jag hoppfullt.
- Okej, visst! Sa han och vi sa adjö till vår sovande vän och gick ut.
Nathan log finurligt när vi kom ut på parkeringen
- Springtävling till bilen?
- Kör till! Sa jag och satte iväg mot hans Ferrari.
Jag kom fram först och lutade mig mot bilen. Han ställde sig framför mig med benen brett isär.
- Bra jobbat! Inte illa för en tjej i ballerina skor.
- Tssssss! skrattade jag och log.
Han såg på mig med sitt sneda leende och helt plötsligt kysstes vi…
Sådär, superledsen för usel novelluppdatering! Men jag behöver era kommentarer, åsikter för att kunna få inspiration och lust att skriva! Kom igen readers! Vad tycker ni så här långt?
Please Forgive Me 4
NATHANS perspektiv
Jag tittade allvarligt på Jennette som såg frågande på mig och strök Miranda sakta över håret.
- Stackars Miranda! Sa hon och tog hennes kalla hand.
- Mhm… mumlade jag och såg på Jennette.
- Vad är det Nathan? Sa hon plötsligt och släppte Miranda för att lägga en hand på min axel.
- Äsch, inget… bara det att tänk, tänk om Miranda är gravid!
Jennette stirrade chockat på mig och såg skärrad ut.
- Va!? Sa hon
- Ja, hon mådde ju illa och hade huvudvärk… sa jag och ryckte på axlarna.
- Ja det förstås… Jennette såg fortfarande chockad ut och tittade på allvarlig på mig ”Tror du det är det?”
- Nej, jag vet inte, men man kan ju aldrig vara säker!
Framme på sjukhuset lades Miranda in i ett rum och några sjuksköterskor undersökte henne.
Jag och Jennette satt båda knäpptysta och helt stela utanför rummet.
Tillslut kom en av sköterskorna ut och satte sig med mig och Jennette.
- Vi kan inte hitta något fel med Miranda… vi vet inte vad som kan vara fel!
Jag harklade mig lite…
- Har ni kollat om hon är gravid? Sa jag och jag hörde hur jag skakade på rösten.
- Ja, det har vi och det var hon inte.
Både jag och Jennette drog en lättnads suck och sa hejdå till sköterskan som skulle in till Miranda igen.
Vi satt kvar en lång stund tills hon äntligen kom ut igen.
- Nu vet vi. Sa hon kort.
- Hur ligger det till!? Sa Jennette, jag hörde att hon var rädd.
- Miranda har fått matförgiftning.
- Va!? Jag och Jennette gapade och sköterskan nickade.
- Men hur? Vaddå matförgiftning?
- Ja, ni förstår… de flesta brukar inte behöva uppsöka läkarvård med lite yrsel och illamående, samt matförgiftning… men genom att Miranda fall ihop hos dig Nathan, så har vi nu upptäckt att det är en allvarlig matförgiftning.
- Men, men hur är det med henne då?
- Bättre, hon har vaknat. Hon kommer dessvärre att bli kvar på sjukhuset en vecka.
Jennette såg ledsen ut och frågade sedan om vi fick besöka henne nu, men det fick vi inte. Vi var tvungna att vänta tills imorgon.
Besvikna lomade vi ut och åkte hem till mig. Jag bjöd henne på en kopp te efter allt drama och vi satt hemma hos mig och pratade i flera timmar, om allt och inget.
Jennettes perspektiv
Jag sörplade på det goda teet jag fått av Nathan. Det var citronsmak och det smakade både sött och syrligt.
- Vi hälsar på Miranda imorgon då? Sa Nathan och rörde om i sin tekopp.
- Ja, hämtar du mig?
- Absolut, vilken tid? Nathan såg på mig
- Kring 12?
- Låter bra! Sa han och log.
Jag gick mot dörren och han följde efter. Jag drog på mig mina lila ballerina skor och tackade Nathan för fikat och skjutsen och allt.
- Ingen fara! Svarade han ”bara roligt, det blir lite ensamt om inte Miranda är här”
- Jag förstår, så vi ses imorgon?
- Det gör vi! Hejdå
- Hejdå!
Jag smällde igen dörren och traskade längs gatan mot busshållplatsen.
Nathans vita Ferrari stod snyggt parkerad på uppfarten och jag tog mig smidigt förbi för att inte repa lacken.
Ledsen för dålig novelluppdatering men jag måste hinna med annat också! Men ska försöka så mycket jag kan! Kommentera mycket nu och rösta gärna på icarly.blogg.se (min blogg) på www.disneydemi.blogg.se i BLOGGAWARDS 2011!! Tack tack tack ♥
Please Forgive Me 3
Mirandas perspektiv
Jag vaknade förvirrad upp på Nathans stora dubbelsäng.
Han kom in med ett glas vatten i handen och sken upp när han såg att jag var vaken
- Hej där… sa han och smekte min kind
- Hej… vad har hänt? Jag känner mig helt… ja borta.
- Du svimmade av ute på min uppfart, jag bar in dig hit och nu känns du febrig.
- Ojdå… sa jag och kände på min panna.
- Hur mår du? Frågade han skarpt och gav mig vattenglaset.
- Nej, inte så bra. Jag är helt förvirrad och allt bara snurrar. Det känns… Mer hann jag inte säga innan det vart svart igen och jag kände mig helt livlös.
JENNETTES Perspektiv
Jag satt och läste den senaste tonårstidningen i min mjuka fåtölj när min mobiltelefon ringde.
Jag rotade runt i väskan och tryckte på ”svara” medan jag bläddrade vidare i tidningen
- Hej det är Nathan! Sa en klen och rädd röst i andra änden.
- Hej? Sa jag försiktigt och väntade på att Nathan skulle säga något.
- Jo, det gäller Miranda… sa han och fortsatte sedan efter ett djupt andetag ”hon svimmade av i min trädgård imorse och nu har hon svimmat igen”
- Va? Sa jag chockat och reste mig ur fåtöljen.
- Ja…! Jag vet inte vad jag ska göra, jag har panik!
- Jag kommer! Sa jag tvärsäkert.
- Lika bra, det är väl bäst för Miranda också!
Jag avslutade samtalet och rusade ut ur huset och tog bussen till Nathans hus.
När jag kom fram till det stora huset rusade jag in utan att knacka. Jag hann inte tänka på det, jag var alldeles för upprymd och chockad.
Jag sprang in i sovrummet och fann en skräckslagen Nathan bredvid Miranda i sängen.
- Hur är det med henne!? Sa jag förskräckt när jag såg Mirandas bleka, Ovakna ansikte.
- Inte så bra! Antar jag…
Jag och Nathan satt vakande på varsin sida om Miranda i cirka tio minuter, sen klarade jag det inte längre.
- Jag ringer efter ambulans! Skrek jag och sprang efter telefonen.
När jag kom tillbaka hade Nathan brutit ihop och tårar rann nerför hans kinder.
- Miranda? Miranda?
- Kan hon höra dig? Frågade jag försiktigt och klappade Nathan på axeln.
- Jag vet inte… jag önskar det!
Jag kramade om honom och såg hur ambulansen rullade in på uppfarten.
Vi sprang ut för att möta personalen och förklarade för dem vad som hänt. De bad oss att inte missa några detaljer utan bara tänka på vad Miranda ätit, gjort och känt.
Men vi kunde inte komma på något konstigt.
- Hon sa att hon kände sig yr och illamående… började Nathan
- Ja, hon lät lite konstigt när hon ringde mig… ”nästan lite ledsen”
- Hmm… vi tar med oss henne för säkerhetens skull. Sa en karl i 30års åldern och bad oss hjälpa till med att bära ner Miranda till ambulansen.
Både jag och Nathan åkte med och på vägen dit slog det plötsligt Nathan…
Vad tror ni Nathan förstår? Och hur ska det gå för Miranda! Kommentera mycket nu! ;) (ledsen för dålig uppdatering)
Please Forgive Me 2
Nästa dag vaknade jag upp i Nathans lägenhet. Han var redan uppe och gjorde frukost. Jag tassade ut i köket och satte mig på en stol bredvid honom.
- Det ser gott ut! Sa jag och han ställde ner en bricka med god, äkta amerikansk frukost på bordet.
- Hoppas det! Svarade han ”jag hade tänkt göra frukost på sängen åt dig, men du vaknade”
- Va rart av dig! Sa jag och kramade honom.
- Du, skulle du till stranden idag? Frågade han plötsligt.
- Ja, hurså? Sa jag och tittade frågande på honom.
- Kolla ut… sa han och nickade mot fönstret.
- Åh nej! Gnällde jag när jag såg de svarta molnen och regnet som öste ner där utanför.
- Ledsen Miranda! Sa han och ryckte på axlarna.
- Jag går och ringer Jennette! sa jag när jag ätit upp min frukost.
- Gör så! Sa han och stoppade våra smutsiga tallrikar och glas i diskmaskinen.
Jag slog Jennettes nummer och hon svarade nästan genast.
- Du kolla ut! Sa jag ledsamt.
- Jag vet! Det blir nog ingen strand idag! Sa hon och jag hörde hur hon också lät lite besviken.
Jag suckade och bläddrade i en tidning som låg framför mig.
- Men du vi ses någon annan dag då, hör av dig imorgon! Sa hon och avslutade samtalet.
- Ja… Hejdå! Sa jag och tryckte bort henne. Jag kände hur huvudet plötslig började snurra och hur jag sakta började må illa.
Jag gick ut till Nathan i köket och han kramade mig bakifrån.
- Vad sa ni?
- Vi ska höras imorgon… nej jag tror jag ska åka hem. Jag mår inte så bra…
Han tittade konstigt på mig och log.
- Men jag kan ta hand om dig! Sa han och fäste en hårslinga av mitt hår bakom örat.
- Nej, tack Nathan. Men jag vill hem! Jag krånglade mig ur hans grepp och drog hastigt på mig skorna och jackan. Jag smällde igen dörren och såg Nathan, förvirrad och besviken, genom fönstret.
Jag vände mig om för att fortsätta gå när jag såg hur han vinkade. Jag skulle precis höja handen när jag sjönk till marken och allt blev svart.
Andra kapitlet nudå? Vad tycker ni så här långt? Tack för alla kommentarer på förra ! :D Det värmde <3
Please Forgive Me 1
Jag och Jennette rotade bland hyllorna och ställningarna fulla med märkeskläder.
- Kan du fatta att dom rear ut allt för halva priset!? Sa Jennette och la ännu några klänningar över armen.
- Ja, det är helt galet! Instämde jag och såg mig omkring i butiken.
Den var full med folk. Mest tjejer, fast lite här och var skymtade några killar som stod och ryckte i kavajer och hattar.
Jennette vände sig mot mig och drog på sig en stor blå hatt som hon satte igång att spexa med. Jag skrattade och hon tog leende av sig den och fortsatte rota.
Klänningarna jag hade över armen var inte hälften så fina som de som hängde på galgarna längst bort i butiken. Men trängseln där längst in var obetalbar. Tjejer som rev och slet i allt och alla och kläder som nästan kastades runt omkring. Butiksbiträdet kom då och då bort dit för att kolla vad dom höll på med, men ingen hörde på.
Tillslut befann vi oss där också. Våra händer sökta bland de fina klänningarna och byxorna. Vi såg inte så mycket över alla huvuden men Jennette hoppade i ett par klackar från ”Gucci” och vart längre än de flesta. Jag pekade och hon hämtade. Tillslut gick vi mot kassan för att betala. Vi var båda nöjda med våra köp. Därefter tog vi en lång och mysig lunch tillsammans innan det var dags att skiljas åt för idag.
- Tack för en jättebra dag Jennette! Sa jag och kramade om henne.
- Tack själv. Det har varit jättekul! Hon log och tog ett nytt grepp om sina stora påsar med shopping fynden i.
- Du är världsbäst!
- Du kan vara Miranda!
- Men du vi ses imorgon då! Sa jag och vände mig om för att gå.
- Ja, det gör vi! Hejdå! Hon vinkade och vände sig sedan om hon också.
Jag gick ut till parkeringen och ställde mig vid sidan om med mina stora solglasögon som jag precis köpt, på. Annars blir jag lätt igenkänd av fans och det orkade jag inte med just nu.
Den vita Ferrarin bromsade in och ut klev Nathan. Han kramade om mig och höll upp dörren för mig, som hoppade in i framsätet.
Plötsligt vart det mörkt på himlen och solen försvann. Vi han bara svänga ut från den stora parkeringen, sen började det regna, i det annars så soliga Los Angeles.
- vad fin du är! Sa han och kysste mig.
Jag besvarade kyssen men skrattade sedan och sa:
- Du, håll koll på vägen nu!
- Vilket tråkigt väder det vart, eller hur? Han tittade ut genom rutan och vindrutetorkarna som vankade av och an och tog bort regndropparna som lagt sig på rutan.
- Ja, verkligen. Hoppas det blir bättre imorgon. Jag och Jennette skulle ju till stranden!
- Oj du har visst aldrig en ledig stund… sa han och svängde ut på motorvägen.
- Jodå, nu och ikväll är jag här bara för dig! Sa jag och log.
- Låter bra! Sa han och tog min hand
Vad tycker ni nu då? Första kapitlet! Kommentera, kommentera och ni kanske får ett till idag! Men för att ni ska få några behövs kommentarer, kom igen och gör min dag iCarlyfans!
