Please Forgive Me 3
Mirandas perspektiv
Jag vaknade förvirrad upp på Nathans stora dubbelsäng.
Han kom in med ett glas vatten i handen och sken upp när han såg att jag var vaken
- Hej där… sa han och smekte min kind
- Hej… vad har hänt? Jag känner mig helt… ja borta.
- Du svimmade av ute på min uppfart, jag bar in dig hit och nu känns du febrig.
- Ojdå… sa jag och kände på min panna.
- Hur mår du? Frågade han skarpt och gav mig vattenglaset.
- Nej, inte så bra. Jag är helt förvirrad och allt bara snurrar. Det känns… Mer hann jag inte säga innan det vart svart igen och jag kände mig helt livlös.
JENNETTES Perspektiv
Jag satt och läste den senaste tonårstidningen i min mjuka fåtölj när min mobiltelefon ringde.
Jag rotade runt i väskan och tryckte på ”svara” medan jag bläddrade vidare i tidningen
- Hej det är Nathan! Sa en klen och rädd röst i andra änden.
- Hej? Sa jag försiktigt och väntade på att Nathan skulle säga något.
- Jo, det gäller Miranda… sa han och fortsatte sedan efter ett djupt andetag ”hon svimmade av i min trädgård imorse och nu har hon svimmat igen”
- Va? Sa jag chockat och reste mig ur fåtöljen.
- Ja…! Jag vet inte vad jag ska göra, jag har panik!
- Jag kommer! Sa jag tvärsäkert.
- Lika bra, det är väl bäst för Miranda också!
Jag avslutade samtalet och rusade ut ur huset och tog bussen till Nathans hus.
När jag kom fram till det stora huset rusade jag in utan att knacka. Jag hann inte tänka på det, jag var alldeles för upprymd och chockad.
Jag sprang in i sovrummet och fann en skräckslagen Nathan bredvid Miranda i sängen.
- Hur är det med henne!? Sa jag förskräckt när jag såg Mirandas bleka, Ovakna ansikte.
- Inte så bra! Antar jag…
Jag och Nathan satt vakande på varsin sida om Miranda i cirka tio minuter, sen klarade jag det inte längre.
- Jag ringer efter ambulans! Skrek jag och sprang efter telefonen.
När jag kom tillbaka hade Nathan brutit ihop och tårar rann nerför hans kinder.
- Miranda? Miranda?
- Kan hon höra dig? Frågade jag försiktigt och klappade Nathan på axeln.
- Jag vet inte… jag önskar det!
Jag kramade om honom och såg hur ambulansen rullade in på uppfarten.
Vi sprang ut för att möta personalen och förklarade för dem vad som hänt. De bad oss att inte missa några detaljer utan bara tänka på vad Miranda ätit, gjort och känt.
Men vi kunde inte komma på något konstigt.
- Hon sa att hon kände sig yr och illamående… började Nathan
- Ja, hon lät lite konstigt när hon ringde mig… ”nästan lite ledsen”
- Hmm… vi tar med oss henne för säkerhetens skull. Sa en karl i 30års åldern och bad oss hjälpa till med att bära ner Miranda till ambulansen.
Både jag och Nathan åkte med och på vägen dit slog det plötsligt Nathan…
Vad tror ni Nathan förstår? Och hur ska det gå för Miranda! Kommentera mycket nu! ;) (ledsen för dålig uppdatering)
Omg, måste läsa nästa kapitel. Så nyfiken på vad som hände!:p
Jag har typ inte haft tid att läsa din novell men shit va bra den är !!!!! Nu vet jag vad jag ska göra den här kvällen, läsa din novell ! :D <3
