- Undrar hur gammal Noah Munck är och när han fyller år. :)

Sv;  Noah Munck är 19 år gammal, och fyller år den 3 maj

Anonym

- Hur många är dom i mirandas familj har hon små syskon? vad heter alla?

Sv;  Miranda har inga syskon, hon är enda barnet. Mirandas familj består av tre personer,

Miranda själv, hennes mamma Chris och hennes pappa Tom.

NATHANS  perspektiv

Jag tittade allvarligt på Jennette som såg frågande på mig och strök Miranda sakta över håret.

-          Stackars Miranda! Sa hon och tog hennes kalla hand.

-          Mhm… mumlade jag och såg på Jennette.

-          Vad är det Nathan? Sa hon plötsligt och släppte Miranda för att lägga en hand på min axel.

-          Äsch, inget… bara det att tänk, tänk om Miranda är gravid!

Jennette stirrade chockat på mig och såg skärrad ut.

-          Va!? Sa hon

-          Ja, hon mådde ju illa och hade huvudvärk… sa jag och ryckte på axlarna.

-          Ja det förstås… Jennette såg fortfarande chockad ut och tittade på allvarlig på mig ”Tror du det är det?”

-          Nej, jag vet inte, men man kan ju aldrig vara säker!

Framme på sjukhuset lades Miranda in i ett rum och några sjuksköterskor undersökte henne.

Jag och Jennette satt båda knäpptysta och helt stela utanför rummet.

Tillslut kom en av sköterskorna ut och satte sig med mig och Jennette.

-          Vi kan inte hitta något fel med Miranda… vi vet inte vad som kan vara fel!

Jag harklade mig lite…

-          Har ni kollat om hon är gravid? Sa jag och jag hörde hur jag skakade på rösten.

-          Ja, det har vi och det var hon inte.

Både jag och Jennette drog en lättnads suck och sa hejdå till sköterskan som skulle in till Miranda igen.

Vi satt kvar en lång stund tills hon äntligen kom ut igen.

-          Nu vet vi. Sa hon kort.

-          Hur ligger det till!? Sa Jennette, jag hörde att hon var rädd.

-          Miranda har fått matförgiftning.

-          Va!? Jag och Jennette gapade och sköterskan nickade.

-          Men hur? Vaddå matförgiftning?

-          Ja, ni förstår… de flesta brukar inte behöva uppsöka läkarvård med lite yrsel och illamående, samt matförgiftning… men genom att Miranda fall ihop hos dig Nathan, så har vi nu upptäckt att det är en allvarlig matförgiftning.

-          Men, men hur är det med henne då?

-          Bättre, hon har vaknat. Hon kommer dessvärre att bli kvar på sjukhuset en vecka.

Jennette såg ledsen ut och frågade sedan om vi fick besöka henne nu, men det fick vi inte. Vi var tvungna att vänta tills imorgon.

Besvikna lomade vi ut och åkte hem till mig. Jag bjöd henne på en kopp te efter allt drama och vi satt hemma hos mig och pratade i flera timmar, om allt och inget.

Jennettes perspektiv

Jag sörplade på det goda teet jag fått av Nathan. Det var citronsmak och det smakade både sött och syrligt.

-          Vi hälsar på Miranda imorgon då? Sa Nathan och rörde om i sin tekopp.

-          Ja, hämtar du mig?

-          Absolut, vilken tid? Nathan såg på mig

-          Kring 12?

-          Låter bra! Sa han och log.

Jag gick mot dörren och han följde efter. Jag drog på mig mina lila ballerina skor och tackade Nathan för fikat och skjutsen och allt.

-          Ingen fara! Svarade han ”bara roligt, det blir lite ensamt om inte Miranda är här”

-          Jag förstår, så vi ses imorgon?

-          Det gör vi! Hejdå

-          Hejdå!

Jag smällde igen dörren och traskade längs gatan mot busshållplatsen.

Nathans vita Ferrari stod snyggt parkerad på uppfarten och jag tog mig smidigt förbi för att inte repa lacken.

Jag har blivit nominerad till bästa mixbloggen på www.disneydemi.blogg.se

Med hennes kompis

@Lauren_Alaina

Mirandas perspektiv

Jag vaknade förvirrad upp på Nathans stora dubbelsäng.

Han kom in med ett glas vatten i handen och sken upp när han såg att jag var vaken

-          Hej där… sa han och smekte min kind

-          Hej… vad har hänt? Jag känner mig helt… ja borta.

-          Du svimmade av ute på min uppfart, jag bar in dig hit och nu känns du febrig.

-          Ojdå… sa jag och kände på min panna.

-          Hur mår du? Frågade han skarpt och gav mig vattenglaset.

-          Nej, inte så bra. Jag är helt förvirrad och allt bara snurrar. Det känns… Mer hann jag inte säga innan det vart svart igen och jag kände mig helt livlös.

JENNETTES Perspektiv

Jag satt och läste den senaste tonårstidningen i min mjuka fåtölj när min mobiltelefon ringde.

Jag rotade runt i väskan och tryckte på ”svara” medan jag bläddrade vidare i tidningen

-          Hej det är Nathan! Sa en klen och rädd röst i andra änden.

-          Hej? Sa jag försiktigt och väntade på att Nathan skulle säga något.

-          Jo, det gäller Miranda… sa han och fortsatte sedan efter ett djupt andetag ”hon svimmade av i min trädgård imorse och nu har hon svimmat igen”

-          Va? Sa jag chockat och reste mig ur fåtöljen.

-          Ja…! Jag vet inte vad jag ska göra, jag har panik!

-          Jag kommer! Sa jag tvärsäkert.

-          Lika bra, det är väl bäst för Miranda också!

Jag avslutade samtalet och rusade ut ur huset och tog bussen till Nathans hus.

När jag kom fram till det stora huset rusade jag in utan att knacka. Jag hann inte tänka på det, jag var alldeles för upprymd och chockad.

Jag sprang in i sovrummet och fann en skräckslagen Nathan bredvid Miranda i sängen.

-          Hur är det med henne!? Sa jag förskräckt när jag såg Mirandas bleka, Ovakna ansikte.

-          Inte så bra! Antar jag…

Jag och Nathan satt vakande på varsin sida om Miranda i cirka tio minuter, sen klarade jag det inte längre.

-          Jag ringer efter ambulans! Skrek jag och sprang efter telefonen.

När jag kom tillbaka hade Nathan brutit ihop och tårar rann nerför hans kinder.

-          Miranda? Miranda?

-          Kan hon höra dig? Frågade jag försiktigt och klappade Nathan på axeln.

-          Jag vet inte… jag önskar det!

Jag kramade om honom och såg hur ambulansen rullade in på uppfarten.

Vi sprang ut för att möta personalen och förklarade för dem vad som hänt. De bad oss att inte missa några detaljer utan bara tänka på vad Miranda ätit, gjort och känt.

Men vi kunde inte komma på något konstigt.

-          Hon sa att hon kände sig yr och illamående… började Nathan

-          Ja, hon lät lite konstigt när hon ringde mig… ”nästan lite ledsen”

-          Hmm… vi tar med oss henne för säkerhetens skull. Sa en karl i 30års åldern och bad oss hjälpa till med att bära ner Miranda till ambulansen.

Både jag och Nathan åkte med och på vägen dit slog det plötsligt Nathan…

Nästa dag vaknade jag upp i Nathans lägenhet. Han var redan uppe och gjorde frukost. Jag tassade ut i köket och satte mig på en stol bredvid honom.

-          Det ser gott ut! Sa jag och han ställde ner en bricka med god, äkta amerikansk frukost på bordet.

-          Hoppas det! Svarade han ”jag hade tänkt göra frukost på sängen åt dig, men du vaknade”

-          Va rart av dig! Sa jag och kramade honom.

-          Du, skulle du till stranden idag? Frågade han plötsligt.

-          Ja, hurså? Sa jag och tittade frågande på honom.

-          Kolla ut… sa han och nickade mot fönstret.

-          Åh nej! Gnällde jag när jag såg de svarta molnen och regnet som öste ner där utanför.

-          Ledsen Miranda! Sa han och ryckte på axlarna.

-          Jag går och ringer Jennette! sa jag när jag ätit upp min frukost.

-          Gör så! Sa han och stoppade våra smutsiga tallrikar och glas i diskmaskinen.

Jag slog Jennettes nummer och hon svarade nästan genast.

-          Du kolla ut! Sa jag ledsamt.

-          Jag vet! Det blir nog ingen strand idag! Sa hon och jag hörde hur hon också lät lite besviken.

Jag suckade och bläddrade i en tidning som låg framför mig.

-          Men du vi ses någon annan dag då, hör av dig imorgon! Sa hon och avslutade samtalet.

-          Ja… Hejdå! Sa jag och tryckte bort henne. Jag kände hur huvudet plötslig började snurra och hur jag sakta började må illa.

Jag gick ut till Nathan i köket och han kramade mig bakifrån.

-          Vad sa ni?

-          Vi ska höras imorgon… nej jag tror jag ska åka hem. Jag mår inte så bra…

Han tittade konstigt på mig och log.

-          Men jag kan ta hand om dig! Sa han och fäste en hårslinga av mitt hår bakom örat.

-          Nej, tack Nathan. Men jag vill hem! Jag krånglade mig ur hans grepp och drog hastigt på mig skorna och jackan. Jag smällde igen dörren och såg Nathan, förvirrad och besviken, genom fönstret.

Jag vände mig om för att fortsätta gå när jag såg hur han vinkade. Jag skulle precis höja handen när jag sjönk till marken och allt blev svart.

Jag och Jennette rotade bland hyllorna och ställningarna fulla med märkeskläder.

-          Kan du fatta att dom rear ut allt för halva priset!? Sa Jennette och la ännu några klänningar över armen.

-          Ja, det är helt galet! Instämde jag och såg mig omkring i butiken.

Den var full med folk. Mest tjejer, fast lite här och var skymtade några killar som stod och ryckte i kavajer och hattar.

Jennette vände sig mot mig och drog på sig en stor blå hatt som hon satte igång att spexa med. Jag skrattade och hon tog leende av sig den och fortsatte rota.

Klänningarna jag hade över armen var inte hälften så fina som de som hängde på galgarna längst bort i butiken. Men trängseln där längst in var obetalbar. Tjejer som rev och slet i allt och alla och kläder som nästan kastades runt omkring. Butiksbiträdet kom då och då bort dit för att kolla vad dom höll på med, men ingen hörde på.

Tillslut befann vi oss där också. Våra händer sökta bland de fina klänningarna och byxorna. Vi såg inte så mycket över alla huvuden men Jennette hoppade i ett par klackar från ”Gucci” och vart längre än de flesta. Jag pekade och hon hämtade. Tillslut gick vi mot kassan för att betala. Vi var båda nöjda med våra köp. Därefter tog vi en lång och mysig lunch tillsammans innan det var dags att skiljas åt för idag.

-          Tack för en jättebra dag Jennette! Sa jag och kramade om henne.

-          Tack själv. Det har varit jättekul! Hon log och tog ett nytt grepp om sina stora påsar med shopping fynden i.

-          Du är världsbäst!

-          Du kan vara Miranda!

-          Men du vi ses imorgon då! Sa jag och vände mig om för att gå.

-          Ja, det gör vi! Hejdå! Hon vinkade och vände sig sedan om hon också.

Jag gick ut till parkeringen och ställde mig vid sidan om med mina stora solglasögon som jag precis köpt, på. Annars blir jag lätt igenkänd av fans och det orkade jag inte med just nu.

Den vita Ferrarin bromsade in och ut klev Nathan. Han kramade om mig och höll upp dörren för mig, som hoppade in i framsätet.

Plötsligt vart det mörkt på himlen och solen försvann. Vi han bara svänga ut från den stora parkeringen, sen började det regna, i det annars så soliga Los Angeles.

-          vad fin du är! Sa han och kysste mig.

Jag besvarade kyssen men skrattade sedan och sa:

-          Du, håll koll på vägen nu!

-          Vilket tråkigt väder det vart, eller hur? Han tittade ut genom rutan och vindrutetorkarna som vankade av och an och tog bort regndropparna som lagt sig på rutan.

-          Ja, verkligen. Hoppas det blir bättre imorgon. Jag och Jennette skulle ju till stranden!

-          Oj du har visst aldrig en ledig stund… sa han och svängde ut på motorvägen.

-          Jodå, nu och ikväll är jag här bara för dig! Sa jag och log.

-          Låter bra! Sa han och tog min hand